I lördags gick vi upp vid 9 eftersom vi skulle iväg på släktträff i Göteborg. Klockan 12 var det lunch på Gamle Port och efter det åkte vi en tur med "partypaddan" och det var faktiskt ganska så intressant. Resten av dagen spenderades i regn på Liseberg tillsammans med den närmsta familjen. Trots regnet var det trevligt och skoj och alla verkade nöjda men trötta när vi åkte hemåt på kvällen.
Idag åkte jag med Johan till Horred där det skulle spelas match. Emilia var också där så vi höll varandra sällskap, dock en hel del av tiden i bilen eftersom det var blåsigt och svinkallt ute, såna här dagar känns det inte som att det är juni utan det känns snarare som höst. Det slutade i alla fall med vinst vilket var skönt.
Imorgon blir det jobb och sen träning. På kvällen ska jag och Johan försöka komma ut och övningsköra lite, überstressad och nervös över körningen och allt men det måste väl göras.
Känner mig just nu ganska så förvirrad. Ena stunden känns allt som vanlig för att i nästa stund bli som ett hårt slag i magen när hjärnan sätter igång och känslorna kommer, och sen är det tillbaka som vanligt igen. Ska det alltid fortsätta såhär? Jag vet inte hur mycket ett löfte är värt för andra människor, men för mig väger det tungt och jag förväntar mig att löften som ges ska hållas. Dock är jag ganska så dålig på att hålla löften som jag ger till mig själv, jag sa förra gången att det skulle vara den sista, men nu står jag här igen och kan inte ta mig för att göra det jag lovat mig själv att göra. Jag har byggt upp en plan och bild av hur framtiden kommer se ut, vad jag vill med min framtid, men det känns ibland som att den planen och drömmen är långt borta, och det skär som en kniv i hjärtat på mig. Jag känner för att gråta och skrika och fråga varför varför varför? Men det känns inte som att det finns några bra svar.. Så allt rinner ut i sanden för att sen bara vara som bortglömt, som om ingenting har hänt. Men inuti mig gnager det fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar